fbpx

Fat eller inte fat, det är frågan

Fatkaraktär dyker ofta upp i beskrivningen av ett vin. Frågan är vad det betyder, om det alltid är samma sak och om det blir ett plus eller minus. Det beror på, är det mindre enkla svaret.

Fathantering är en dyr historia. Det tar tid att låta vinet ligga på fat, olika lång tid förstås beroende på vad som gäller för klassificeringen i fråga eller det önskade resultatet, men ändå alltid kostsamt då kapital binds upp. Själva faten i sig är inte heller gratis. Ekfat har därför fått en aura av exklusivitet.

”We love barrels but we hate oak”. Vi gillar fat, men vi tycker inte alls om ek. Orden är en vinproducents, en kvalitetsinriktad vinbonde med en helt biodynamisk vingård i vackra Sydafrika. Det Johnathan Grieve, vinbonden i fråga, menar är att fathantering av det återhållna slaget ger ryggrad till vinet, men den ska inte märkas som någon tydlig ek i smaken. En hel hord av vinmakare stämmer in. Den goda gärningen i vingården, och den fina frukten som är kvittot, går liksom förlorad om den skyls av alltför tydlig ek. I andra sammanhang kanske mer märkbar fatkaraktär är önskvärd.

Gamla, stora fat som inte avger lika mycket, gärna franska, kan vara receptet på att få till rätta, nätta touchen i skolan ”återhållsamhet men med struktur”. Andra skippar ekfat och använder sig av stål eller cement med fruktigare resultat som följd. Vad som är bäst avgörs givetvis av vilken stil som önskas, vad druvan behöver och vad vinmakaren är ute efter. Vad du som slutkonsument gillar och vad du ska äta till vinet.

En sanning i sammanhanget kan ändå vara att fat inte alltid är fint. Det kan bli på tok för mycket, och i sämsta fall för att dölja en undermålig kvalitet på druvorna. Omsorgsfulla odlare med fina skördar av koncentrerade druvor drar sig förstås för att låta tydlig fatkaraktär överskugga frukten. Rätt typ av fathantering kan däremot ge fantastiska resultat i form av kropp, struktur och karaktär.